Efter att sista ackordet har spelats ( Ett år senare)

Morgonljuset letar sig in över köksbordet, kaffet doftar som ett löfte och i inkorgen dyker ett minne upp: ett mejl jag fick för precis ett år sedan. En läsare – Sofia – skrev om vad “Efter att sista ackordet har spelats” betydde för henne. Hon berättade hur Riffs resa rörde vid något eget, hur musiken och det svåra och det vackra kunde finnas i samma andetag. Jag minns hur jag läste raderna då, långsamt, som om de var sköra. Idag läser jag dem igen, och det känns lika stort.

Sådana mejl gör något med mig. De landar inte bara i inkorgen – de landar i mig. De påminner om varför jag skriver: för att ord ska hitta någon annans puls, för att en berättelse kan hjälpa någon att förstå sitt eget. Varje hälsning, varje lapp i handen efter ett evenemang, varje meddelande från någon som läst mig på en buss mellan två hållplatser – allt det har burit mig genom det här året. Det har gett mod när sidorna varit tysta och riktning när nästa kapitel känts dimmigt.

Riff och Melodi har följt mig som två lågmälda följeslagare. Ibland har jag hört deras röster när jag gått genom matbutiken, ibland har jag sett dem stå kvar i dörröppningen när jag släckt lampan i arbetsrummet. De har dykt upp i andra texter, ställt frågor jag behövt svara på, pekat ut vägar som inte fanns när jag började. Kanske är det så med karaktärer man levt länge med – de flyttar inte bara in i en bok, de flyttar in i ens dagliga liv. Och när någon annan läser och känner igen sig, då blir de verkliga på riktigt.

När jag tänker tillbaka på året som gått sedan boken kom ut, tänker jag mest på människorna. På samtalen efter läsningar. På den som berättade att boken hjälpte henne att orka öppna pianolocket igen. På han som skrev att han vågade ringa ett samtal han skjutit upp i flera år. På Sofias mejl – tydligt, varmt, rakt in. Ni har gjort min berättelse större än mina sidor. Ni har låtit musiken fortsätta även när boken är stängd.

Jag vet vilken historia som blir nästa, och jag vill bära med mig detta: att ord får mening i mötet med er. Och att Riff och Melodi, var de än tar vägen härifrån, alltid kommer gå ett par steg framför och visa att det finns en ton till att hitta, en rad till att skriva, ett hjärta till som vågar svara.

Tack för att ni läser. Tack för att ni hör av er. Tack för att ni låter sista ackordet klinga lite längre.