Efter Januari

För mig var januari intensitet. Fokuserade dagar som gled över i sena kvällar. Ord som skulle landa rätt. Tankar som snurrade fortare än de hann sorteras. Det var en månad där mycket hände – men inte allt gick att ta in i stunden.

Det är nu, när det blivit februari, som efterklangen kommer.

Det som faktiskt blev kvar var inte stressen. Inte siffrorna. Inte tempot. Det som stannade var känslan av att något släppt taget – och något annat tog form.

Jag har tänkt mycket på skillnaden mellan tempo och riktning. Tempo är hur fort man rör sig. Riktning är varför.

Januari hade högt tempo, men riktningen blev tydligare först efteråt. I pauserna. I tystnaden som infann sig när allt som “måste göras” redan var gjort. Där, någonstans, hördes en lugnare röst. Den som inte ropar, men som håller.

Den sa: fortsätt – men långsammare. Den sa: välj – men färre saker. Den sa: skriv, skapa, var närvarande – inte för att hinna, utan för att mena.

Det här inlägget är inte ett bokslut över januari. Det är ett lyssnande.

Och kanske är det så jag vill att året ska fortsätta. Inte i jakt på nästa punkt.Utan med respekt för efterklangen. För det som dröjer sig kvar när allt annat tystnat.

Februari får börja där. Med riktning och med plats att höra sig själv tänka.