Eftermiddag, sommar - dag 15

Det är eftermiddag.

Jag har satt mig ute i skuggan med dagens Svenska Dagbladet. Det är en sådan där stund då dagen har hunnit få kropp. Morgonen är passerad, det mest akuta är gjort, och värmen ligger som ett mjukt lock över alltihop.

Det är skönt att sitta i skuggan.

Inte för att fly solen, utan för att kunna stanna kvar i den här dagen en stund till. Kaffet står bredvid mig. Någonstans hörs ljudet av sommar. Fåglar, en bil på avstånd, kanske någon som klipper gräs. Sverige i juni, när allt ser så enkelt ut på ytan, men tankarna ändå hittar sina vägar.

Jag fastnar i en intervju med Isabella Rossellini.

En människa jag beundrat ända sedan hon dök upp för mig på filmduken någon gång på 80-talet. Det var något med henne redan då. Inte bara skönheten, även om den förstås var omöjlig att komma runt. Det var blicken. Närvaron. Det där märkliga allvaret som vissa människor bär med sig, som om de både tillhör världen och står lite vid sidan av den.

80-talet var en annan tid att se film i.

Man väntade på filmer. Man hyrde dem. Man såg dem på tv när de råkade visas. Vissa ansikten dök inte bara upp, de blev kvar. Isabella Rossellini var ett sådant ansikte. För mig blev hon på något sätt både film, mystik och något europeiskt svårfångat på samma gång.

Och nu sitter jag här, många år senare, ute i skuggan en svensk sommareftermiddag, och läser om henne som 73-åring.

Det är vackert på något sätt.

Inte på grund av nostalgin, utan för att tiden har gjort henne ännu mer intressant.

I intervjun talar hon om åldrande, ensamhet, arbete, barn, föräldrar och nyfikenhet. Hon talar om sin gård på Long Island, om djur, om konstfilmer och om friheten som kom med att vara singel. Hon berättar att sex månader som ensam blev till 25 år.

Jag stannar vid det.

Det finns något starkt i en människa som inte låter livet bli en förklaring inför andra. Som inte säger: det blev inte som det skulle. Utan snarare: det blev så här, och jag hittade också ett liv där.

Vi lever i en tid där ensamhet ofta beskrivs som ett problem. Som om ett liv alltid måste bekräftas av någon annan för att vara helt. Men hos Rossellini låter ensamheten inte tom. Den låter vald. Inte alltid enkel, men fri. Lugnare. Stillare. Mer hennes egen.

Det får mig att tänka på hur vi människor förändras med åren.

När man är yngre tror man ofta att livet handlar om att lägga till. Mer. Större. Synligare. Fler upplevelser, fler människor, fler svar. Men kanske kommer det en tid då livet också handlar om att dra ifrån. Att skala bort. Att förstå vad som faktiskt bär.

Isabella Rossellini verkar ha gjort just det.

Hon kunde ha stannat kvar i bilden av sig själv som filmikon. I skönheten. I arvet efter Ingrid Bergman och Roberto Rossellini. I historierna om David Lynch och Martin Scorsese. Men i stället går hon vidare. Mot djuren. Mot farmen. Mot vetenskapen. Mot humorn. Mot kortfilmer om parning, förförelse och föräldraskap i djurriket.

Det är befriande.

En människa som fortfarande är nyfiken är svår att reducera till sin ålder.

Och kanske är det just det jag tycker så mycket om med intervjun. Den handlar egentligen inte om en gammal filmstjärna som ser tillbaka. Den handlar om någon som fortfarande tittar framåt, men utan att springa. Någon som har förstått att nyfikenheten kanske är större än framgången.

Jag tänker också på det hon säger om sina föräldrar. Att de följde sin nyfikenhet. Att det fanns en glädje kring livet, trots uppgångar och fall. Det där fastnar i mig.

Glädje kring livet.

Inte glättighet. Inte käckhet. Inte att allt är enkelt.

Men en grundton av vilja. Att man fortsätter se. Fortsätter undra. Fortsätter leva med någon sorts öppen blick mot världen.

Det är kanske en av de finaste egenskaper en människa kan ha.

Och så finns där det svenska i henne. Ingrid Bergman förstås, men också hennes eget svar om döstädning. Inför en svår operation började hon rensa i sitt hus. Som om kroppen och hemmet hörde ihop. Som om människan, när hon ställs inför sin egen skörhet, börjar skapa ordning bland sakerna för att stå ut med oordningen i tankarna.

Jag tycker om det där.

Det stora i det lilla.

En världsberömd skådespelare, sittande någonstans i världen, som talar om något så mänskligt som att rensa lådor när livet plötsligt blir osäkert.

Det är då intervjun blir mer än en intervju. Den blir en påminnelse.

Om att åldrande inte bara är förlust. Att det också kan vara befrielse. Att mycket av det som tidigare kändes livsavgörande kanske inte längre behöver vara det. Att man kan bli äldre och samtidigt bli mer sig själv.

Jag sitter kvar i skuggan.

Eftermiddagen fortsätter runt omkring. Och jag tänker att vissa människor följer med en genom livet utan att veta om det. De dyker upp på en filmduk när man är ung, blir en bild, en känsla, ett minne. Sedan återkommer de många år senare i en tidningsintervju och säger något om livet som man kanske är mer redo att förstå nu.

Isabella Rossellini var vacker på 80-talet.

Men det är inte det jag tänker mest på idag.

Jag tänker att hon verkar fri.

Inte fri från sorg, ansvar, kropp, historia eller tid. Men fri på det där djupare sättet som kanske bara kommer när man har slutat försöka passa in i andras bilder av en.

Det är en fin tanke att ta med sig från en eftermiddag i skuggan.

Att livet inte behöver bli mindre bara för att man blir äldre.

Det kan också bli tydligare.