En annan dag på en Annandag
- Kalle Levin
- 21 apr.
- 1 min läsning
Annandag påsk. Den där mjuka sista sidan i ett kapitel man inte riktigt ville skulle ta slut. En måndag som bär söndagens trötta elegans, men ändå viskar om vardagens närmande.
Efter långa, sköna dagar på Mallorca – med sol på huden, ljumma kvällar och saltstänkta andetag – kom jag hem. Och blev sängliggandes.
En matförgiftning modell: värsta jag varit med om. Den sortens som gör att man ser sitt toalettgolv mer än man ser påskriset. Påskaftonens planer ströks med ett enkelt X. Ingen lammstek. Inga skratt tillsammans med familj och vänner. Bara jag, ett mörklagt rum och ett illamående som slog ut hela kalendern.
Och det har, på sätt och vis, färgat resten av påsken. Gjort dagarna stillsamma. Tystare än vanligt.
Men också eftertänksamma.
För annandag påsk är ju egentligen en dag för eftertanke.
En dag som i kyrklig tradition markerar slutet på påskens dramatiska båge – från död till uppståndelse. En dag att låta saker landa. Få tystnaden att tala.
Och kanske var det precis vad jag behövde.
Inte sjukdomen – men stillheten.
Att inte rusa vidare direkt, utan ligga kvar och lyssna lite på livet.
I morgon börjar allt som vanligt igen.
Men idag – idag vilar jag lite till.
