En bild från ett annat liv

Det här är jag och min morfar. Året är 1971. Platsen: Solberga i Hägersten. Det är tidigt sjuttiotal – man ser det i färgerna, i bilarna i bakgrunden, i husfasaden. Och i hur allting tycks gå lite långsammare. Ingen rusar. Ingen tittar ner i en skärm.

Jag tycker väldigt mycket om den här bilden. Jag ser så glad ut. Lycklig, till och med. Och morfar likaså. Han håller om mig med hela kroppen, som om han ville bevara ögonblicket. Eller kanske mig. Det finns ett slags självklarhet i hans sätt att sitta där. Och jag lutar mig mot honom som om världen vore helt trygg.

Tyvärr försvann han alldeles för tidigt.

Vi skulle åka upp till Dalarna och fira honom på hans sextioårsdag. Jag minns att vi packat kvällen innan, att det kändes speciellt. Men så – den tidiga morgonen – väckte pappa mig. Han sa att det inte skulle bli någon resa. Att morfar hade gått bort. Som barn är det svårt att ta in i den stunden vart han gått, hur och varför. När pappa sa att han hade dött blev det lite klarare, men inte enklare.

Det är svårt att förstå sånt när man är liten. Det är svårt att förstå det även som vuxen, ibland. Att någon bara kan försvinna. Att ett skratt, en blick, en famn… kan ta slut.

Men bilden finns kvar. Och med den – ett stycke värme från ett annat liv. Ett stycke morfar. Ett stycke jag.