En dag skall vi vara de som levde för länge sedan

Det finns meningar som man läser och går vidare från och så finns det meningar som stannar.

I några dagar har jag gått omkring och tänkt på några ord som ofta tillskrivs Pär Lagerkvist:

”En dag skall du vara en som levde för länge sedan.”

Det är egentligen en nästan obehagligt enkel mening.

Inga stora ord. Ingen dramatik.

Ändå rymmer den nästan allt.

En dag kommer någon att tala om vår tid som vi talar om människor som levde förr. Någon kommer att hitta ett gammalt fotografi där vi står och ler, utan att veta vad som väntar oss. Våra hus kommer att ha andra människor bakom fönstren. Vägarna vi kör varje dag kommer fortfarande att finnas, men ingen kommer längre att minnas att just vi brukade färdas där.

Och den där alldeles vanliga onsdagen som vi kanske mest försöker ta oss igenom?

Den är en del av vårt liv.

Det är det som slår mig.

Vi tänker gärna på livet som någonting som pågår medan vi väntar på någonting annat. På helgen. På semestern. På nästa resa. På att få mer tid. På att saker ska lugna ner sig.

Men det kommer inte någon annan tid.

Det är den här.

Kaffet på morgonen. Samtalet med en vän. Handen man håller. Någon som vinkar när man kör därifrån. Ett skratt från ett annat rum. En middag en helt vanlig kväll som ingen av oss tänker på som betydelsefull.

En dag skulle vi förmodligen ge nästan vad som helst för att få tillbaka just en sådan obetydlig stund.

Det är därför de där orden stannar hos mig.

Inte för att de handlar om döden.

Utan för att de handlar om livet.

Om den korta, märkvärdiga stund då det faktiskt är vi som är här.

En dag ska vi vara människor som levde för länge sedan.

Men inte idag.

Idag är vi de som lever.