En glass utan anledning

På bilden står jag i Sopot med en glass i handen. Träden har skiftat färg, löven ligger på marken och jackan är på. Det är inte den självklara miljön för en glass. Men den passade alldeles utmärkt.

Vi vuxna är bra på att göra saker rimliga. Vi förklarar varför vi köper något, varför vi tar en paus eller varför vi unnar oss en stund. Som om glädjen helst ska kunna motiveras med något mer än att den känns bra just då.

En glass på sommaren är lätt att förstå. Solen skiner, det är varmt och man är ledig. Men en glass när hösten kommit kräver nästan en förklaring. Var det sista chansen? Var den särskilt god? Hade vi gått långt? Den enkla sanningen är att jag blev sugen och det räcker.

Det finns något befriande i att göra en sak utan att först kontrollera om den passar in. Att köpa glassen fast jackan är på. Att ta den långsamt, medan löven rör sig ovanför och dagen fortsätter som vanligt. För en stund finns inga regler för vilken årstid som hör ihop med vilken njutning.

Små nöjen behöver inte förändra livet för att vara värda något. De påminner oss om att allt inte måste vara nyttigt, planerat eller märkvärdigt. Ibland är det nog att något smakar gott och att man själv råkar vara där.

Jag kommer att minnas den här bilden med ett leende. Den visar något så okomplicerat: en människa med en glass i handen, nöjd med stunden och utan behov av att försvara den.