En god början

Det är en sådan där grå morgon när världen känns dämpad, som om någon vridit ner både färgerna och ljudet. Temperaturen har letat sig upp över nollstrecket under natten och lämnat vägarna lömskt hala. Den sortens halka som inte syns, men som märks. Novemberhalka. Den värsta av dem alla.

Jag sitter vid köksbordet och äter mina räkcrêpes – helgens lilla ritual. Ett stilla tecken på att arbetaveckan faktiskt är över, att något annat kan få börja ta plats. Det är en bra start på dagen. En sådan där stilla stund där tankarna får gå före allt annat, där man känner efter var man står och vad man behöver.

Snart väntar judo. Ett par timmar på mattan, med rytmen, koncentrationen och den där värmen som alltid uppstår när människor tränar tillsammans. Det är något med dojon den här årstiden – som om den skyddar mot november på ett sätt som få andra rum kan. Det är rörelse när allt utanför står stilla. Det är fokus när världen känns dimmig.

Efteråt följer den där tystare delen av dagen. Redigering. Boken som väntar. Manus som ropar efter uppmärksamhet. Kanske får jag även skriva något nytt om orden samarbetar. November är ombytlig – ibland mörk, ibland klar – men ofta generös mot den som vågar sätta sig ner och lyssna.

Och det är sådana här morgnar som påminner mig om att livet inte alltid handlar om stora steg, utan om små. En frukost. En väg som kräver försiktighet. Ett träningspass som ger kraft. En eftermiddag med text, tankar och tystnad.

Kanske är det så man tar sig genom november. Inte genom att vänta på ljuset, utan genom att skapa sina egna små öar av värme.

Lördag morgon. Mulet. Plusgrader. Och trots allt: en god början.