En gräns att kliva över
- Kalle Levin
- 20 mars
- 1 min läsning
Så var vi här igen. Dagen då ljuset och mörkret väger jämnt, som en osynlig linje att kliva över. Ett steg bakåt är vinter, ett steg framåt är vår.
Det är något med vårdagjämningen som alltid har fascinerat mig. Inte för att den märks särskilt mycket – det är ingen dramatisk förändring, inga fyrverkerier, ingen tydlig gräns i luften. Men ändå är den där, som ett obemärkt skifte i bakgrunden. Precis som de viktigaste ögonblicken i livet ofta är.
Jag gillar tanken på balans. Att världen, om så bara för en dag, står i perfekt symmetri. Mörker och ljus i lika delar. Men jag gillar ännu mer att den här dagen markerar början på något. Från och med nu blir nätterna kortare, dagarna längre. Ljuset vinner mark, sakta men obevekligt.
Kanske är det just den känslan vi lever för – att något nytt är på väg. Att det ligger en förändring i luften, även om den bara anas långt borta vid horisonten.
Och kanske är det just idag vi ska ta det där steget framåt. Lämna något kvar i skuggan och kliva ut i ljuset.
Våren väntar.
