En jobbig dag

Det finns dagar som inte bär oss. Dagar då det känns som om marken lutar en aning, som om allt vi försöker greppa glider undan. En sådan dag behöver inte vara fylld av katastrofer – ibland räcker det med en serie små händelser, missförstånd, en känsla av trötthet som inte vill släppa. Man kanske säger något i fel tonläge, fastnar i något som borde varit enkelt, eller möts av människor som själva kämpar med sitt.

En jobbig dag är ofta just det – summan av det lilla. Ändå blir konsekvenserna större än vi anar. Energin sjunker, tålamodet tunnas ut, tilltron till sig själv vacklar. Man kan känna sig otillräcklig, som om allt man gör blir en skugga av vad man egentligen tänkt. Och kanske är det just därför de där dagarna tar på oss så hårt – för att de tär på vår känsla av riktning.

Men en jobbig dag är inte slutstationen. Den är en påminnelse om att vi är människor. Att vi inte kan bära allting, alltid. Att det är okej att falla ur rytmen. När kvällen kommer går det ofta att börja andas lite lättare. Låta dagen sjunka undan, nästan som en sten i vattnet. Och där finns också möjligheten: att ta med sig lärdomen men inte bördan.

Att gå vidare handlar sällan om att vända blad snabbt. Det är snarare att långsamt återställa balansen. Att tillåta sig att vila, ta ett steg åt sidan, kanske hitta något litet som faktiskt blev fint under dagen. En blick, en tanke, ett ord som fastnade. Det är i de små detaljerna vi kan räta upp oss igen.

En jobbig dag är inte allt vi är. Den är bara en dag. Och imorgon kan bli en annan berättelse.