En ny tid tar sin början

Pingsten har kommit igen.

Den där högtiden som en gång låg som ett självklart ljus över försommaren, men som nu nästan smygit undan ur människors medvetande. Många vet knappt längre varför vi firar den. Ändå finns den kvar. Som en viskning genom tiden. Som en påminnelse om något större än oss själva.

Om närvaro.

Om andedräkt.

Om att Gud kanske inte bara finns ovanför oss – utan mitt ibland oss. Inom oss.

När jag var liten såg världen annorlunda ut under pingsten.

Det var långhelg. Pappa hemma från jobbet. Något lugnare över dagarna. Som om hela samhället drog ett lite djupare andetag. Jag minns värmen. Syrenerna. Ljuset som dröjde kvar längre på kvällarna.

Och i skolan fick man faktiskt lära sig vad ord som andedräkt och andetag betydde. Varifrån de kom. Att ordet ande inte bara handlade om något religiöst och svårbegripligt, utan om själva livsluften. Om det som får människan att leva. Att andas.

Det gjorde något med en.

Även om man inte förstod allt, så förstod man att Pingsten handlade om något osynligt men närvarande. Något som rörde sig genom människor, genom vinden, genom stillheten.

Det är hänryckningens tid.

De där orden från Esaias Tegnér har följt mig genom livet. Och kanske förstår jag dem mer nu än jag gjorde förr. Hänryckning handlar inte alltid om stora utrop eller starka gester. Ibland handlar det bara om att känna att livet plötsligt står lite öppnare.

Att något i en vaknar.

I kväll tänker jag återvända till Nattvardsbarnen.

Till dikten om pingstmorgonen, den vita kyrkan och maj med rosor i hatten. De där raderna som aldrig riktigt lämnar en människa när hon väl burit dem med sig genom åren.

Det är märkligt vilka saker som stannar kvar.

Så mycket försvinner. Ansikten bleknar. År lägger sig ovanpå varandra. Men vissa dofter, vissa textrader och vissa känslor lever kvar som om de ristats in någonstans djupare än minnet.

Och kanske är det just därför våra högtider behövs.

Inte bara för traditionens skull, utan för att de hjälper oss att stanna upp och känna efter vem vi är mitt i allt det som rusar.

Jag har sagt det förr och säger det igen:

Det var synd att annandag pingst försvann.

Inte för att jag är emot nationaldagen. Men för att vissa dagar behövs på ett annat sätt än vi ibland förstår. Dagar utan krav. Dagar för eftertanke. Dagar där människor får möjlighet att andas ikapp sina egna liv.

Vi har blivit så bra på att hålla tempot uppe.

Sämre på att vara stilla.

Och kanske är det därför pingsten fortfarande betyder något för mig. Inte bara som högtid, utan som känsla.

En påminnelse om att något nytt alltid kan börja.

Även efter långa vintrar.

Även efter tvivel.

Även när världen känns trött.

Så står man där ändå.

I början av något.

Med lite mer ljus omkring sig.

Och kanske också med en aning hänryckning kvar i kroppen.