En plats som bär ett helt liv

Det finns platser som bara är platser och så finns det platser som bär ett helt liv.

Jag tror inte att det finns någon plats som är så starkt förknippad med min egen barndom som just den här. Här finns mina första minnen av bad, somrar som aldrig tog slut och vintrar som kändes oändliga. Här lärde jag mig att röra mig i naturen, att lyssna på tystnaden och att förstå hur mycket ett landskap faktiskt kan betyda för en människa.

Det är också en plats som följt mig genom ungdomsåren och faktiskt ännu längre än så. Som ung vuxen bodde jag flera år i en liten röd stuga alldeles ovanför sjön. När jag står här idag kan jag fortfarande se den framför mig – kvällarna, ljuset över vattnet och känslan av att livet låg öppet framför en.

Igår var jag här igen.

Tillsammans med Eric och Leon.

Tre generationer på samma plats.

När vi gick ner mot vattnet, precis där stigen öppnar sig och sjön ligger framför en, slog det mig hur märkligt livet är. För jag har gått här så många gånger tidigare – men aldrig i just den här konstellationen.

Eric bredvid mig och Maries son några steg framför. Leon gick där med sin egen lilla värld i händerna och blicken mot sjön. Eric och jag följde efter och på något sätt kändes det som om tiden vek sig lite.

Som om alla år mellan min egen barndom och den här stunden bara var ett andetag.

Det där är vackert -

Att livet går vidare.

Att platser finns kvar.

Att nya minnen läggs ovanpå de gamla.

Och att man plötsligt står där en dag och inser att samma stig som en gång var ens egen barndom nu också håller på att bli någon annans. Leons.

Och kanske är det just därför vissa platser aldrig riktigt lämnar oss. De väntar bara tills vi kommer tillbaka.