En seriesommar och en längtan som lever kvar

Det har varit en riktig seriesommar. Ni vet – de där sena kvällarna när fönstren står på glänt och sommarnatten aldrig riktigt blir mörk. När man tar ett avsnitt till. Och ett till. Semesterlunken gör det möjligt. Man fastnar. Det är nästan som att man bor i berättelsen.

Jag har hunnit igenom flera serier den här sommaren, men nu – när september sakta glider in över dagarna – avslutar jag med något särskilt:Blint hjärta (Cuore cieco), en italiensk dramaserie som sveper in en i en värld så vacker att man ibland glömmer bort att andas. Den handlar om kärlek, svek, familjeband och det där klassiska italienska vemodet som sipprar in i varje dialog, varje ögonkast, varje tystnad.

Men det som verkligen griper tag i mig är inte bara historien i sig – utan hur den ser ut. Fotot är magiskt.Och så är det Amalfikusten.Sorrento. Positano, Minori. Små gator som ringlar sig mellan citronträd och havsutsikt. Balkonger som badar i kvällssol. Husfasader som tycks viska gamla hemligheter.

Och jag tänker:Jag vill dit. Nu. Kanske för alltid.

Den här världen behöver mer vackert. Mer sådant som stillar pulsen och får själen att andas. Och just där – på den där italienska kusten – verkar det som att livet har ett annat tempo. Som om vardagen glömde stressa dit. Som om skönheten fortfarande räknas.

Jag vet att det bara är en serie. Men ibland berättar fiktionen sanningen bättre än verkligheten. Och sanningen är att jag längtar. Till platsen. Tillbaka. Till känslan. Till det som är vackert bara för att det finns.

Så medan eftertexterna rullar och sommaren säger sitt diskreta farväl, låter jag tanken vila kvar i Sorrento och hela den där kusten .Och kanske – kanske – är det där jag ska börja nästa kapitel.

Om så bara i hjärtat.

För nu.