En sommar på 70-talet

Jag minns inte exakt vilken sommar det var. Men jag minns känslan.

Gräset var högt och solen stod lågt, som den gör när det är sent men ändå ljust. Jag står där, liten, med ryggen mot kameran. Kanske fyra år. Kanske fem. Jag vet inte vad jag tänker, men jag vet att det var på riktigt. Att mötet med kalven över staketet betydde något just där och då. Den var nyfiken – jag också. Vi var jämnlånga, båda i början av våra berättelser.

Min tröja är röd med mönster som hör hemma i ett annat årtionde. Håret rufsigt. Inget filter, inga poser. Bara ett ögonblick fångat av någon som stod nära. Mamma kanske. Eller pappa.

Det är något med barndomens somrar. Hur de etsar sig fast som doften av nyklippt gräs eller ljudet av flugor mot ett fönster. De blir som mjuka avstamp i det som sedan blev livet.

När jag ser den här bilden slår det mig hur enkelt allting var. Inga måsten. Inga deadlines. Bara den där världen som fanns rakt framför mig – en äng, ett djur, en dag som aldrig verkade ta slut.

Och kanske är det så att vi alla bär våra första somrar med oss. Som små fickminnen vi plockar fram när vi behöver något att hålla fast vid.

Jag vet bara att den här bilden fortfarande gör mig lugn.

Och att det var där någonstans – mellan kalven och staketet – som min berättelse började.