En Stillhetens Berättelse om Kunglighet och Sårbarhet

Det är palmsöndag.

Jag tänker på berättelsen jag hört så många gånger, men som ändå aldrig riktigt blir färdig i mig. Hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Inte på en häst, inte som en kung i världslig mening, utan stillsamt, nästan sårbart. Och ändå tas han emot som just det – en kung. Människor lägger palmblad framför honom, ropar, hyllar, tror.

För ett ögonblick är allt ljust.

För ett ögonblick är allt möjligt.

Och ändå vet vi hur snabbt det där ögonblicket förändras. Hur rösterna tystnar, hur hyllningarna byts mot något annat. Hur det som bär en människa ena dagen kan rasera henne nästa. Det finns något i den berättelsen som alltid stannar kvar. Något om hur skört allt är. Hur snabbt det kan vända.

Det är den tanken jag vaknar med den här morgonen och kanske är det därför den landar tyngre än vanligt.

För igår fick jag beskedet att min farbror har gått bort. Den andra i år.

Det är något med de där beskeden. De kommer aldrig riktigt rätt. De bara kommer och lämnar kvar ett stilla tomrum som inte riktigt vet var det ska ta vägen.

Min pappa hade en stor syskonskara. Ett helt liv av relationer, skratt, konflikter, minnen. Och nu tunnas den skaran ut, bit för bit. Som om tiden långsamt, men obevekligt, plockar bort det som en gång var självklart.

Jag märker hur jag stannar upp i det.

Hur tankarna rör sig bakåt, men också framåt. Hur livet och döden på något märkligt sätt alltid går sida vid sida. Födelse och slut. Början och avslut. Det enda som egentligen är säkert i livet – och ändå något vi aldrig riktigt vänjer oss vid.

Kanske är det just det som gör det så grymt.

Att vi vet, men ändå inte förstår.

Och att vi, ju äldre vi blir, allt oftare konfronteras med det där som vi tidigare kunde hålla lite på avstånd.

Jag är på väg ut.

För en stund sedan sken solen så klart. Det där tidiga ljuset som nästan lovar något. Men nu har den försvunnit bakom ett tunt lager av moln. Ljuset finns kvar, men det är dämpat. Som om dagen själv tvekar en aning.

Kanske är det en sådan dag.

En dag som inte riktigt bestämmer sig.

En dag som bär både ljus och tyngd.

En ny vecka står för dörren. Och i slutet av den ska jag åka bort ett tag. Byta plats, byta vyer, kanske samla nya tankar. Eller bara låta det som är få vara just det.

Men just nu är jag här.

I den här morgonen.

Med en berättelse om en åsna, en väg kantad av palmblad och människor som trodde.

Och med en annan berättelse, min egen, där livet fortsätter att röra sig framåt – samtidigt som något annat sakta försvinner.

Jag knyter jackan.

Tar ett steg ut.

Jag är på väg.