En stund som stannar kvar

Det är en sån där morgon man vill stanna kvar i.

Andra maj.

Solen ligger redan på, men luften bär fortfarande spår av gårdagen – lite sval, lite försiktig. Köket är tyst på det där trygga sättet. Inga måsten som ropar än.

Leon har tagit kommandot över morgonen. Först smoothie som gjordes i går kväll . Inte följt något recept, inte mätts upp – bara blivit till och kanske är det just därför den smakar som den gör. Lite mer på riktigt.

Han sitter där, nöjd. Dricker långsamt, som om han vet något vi andra glömmer ibland – att det inte finns någon anledning att skynda.

Jag står bredvid och tänker på dagen som väntar. Klubben. Träningar. Rörelse, skratt, fokus. Det där som betyder så mycket, både för dem som är där och för mig själv.

Men först den här stunden.

Den som inte går att boka in.

Den som bara uppstår.

En morgon i maj.

Ett kök.

Ett barn.

Ett glas smoothie.

Och någonstans mitt i allt – en påminnelse om vad som faktiskt är viktigt.