En söndag som andas maj

Jag tog mina rörda ägg och gick ut på balkongen.

Det var fortfarande lite kyligt när jag öppnade dörren. Den där känslan av att våren inte riktigt bestämt sig än. Men jag satte mig ändå. Man vet ju hur det är – ger man det några minuter så händer något.

Och det gjorde det.

Solen tog över. Värmen smög sig på. Kylan försvann utan att man riktigt märkte när. Nu är det bara vinden som lever kvar. Den kommer i korta stötar, som små påminnelser om att april fortfarande är här… men på väg bort.

Jag gillar de där stunderna.

När man inte planerat något stort. Bara äter sin frukost. Tar en kopp kaffe. Slår upp datorn. Börjar skriva.

Det är inget märkvärdigt i det. Men det är samtidigt allt.

Söndagar ska nog vara lite så. Inte fyllda till brädden. Inte uppstyrda. Utan mer… öppna. Som att man får plats i sitt eget liv igen.

April håller på att checka ut nu. Man känner det tydligt. Den har gjort sitt. Och maj står redan i dörröppningen, lite varmare, lite snällare, lite mer självklar.

Och här sitter jag.

Med kaffet. Med vinden. Med en text som växer fram.

Det räcker långt.

Det är märkligt hur lite som krävs för att en dag ska kännas precis rätt.