En vecka utan deadlines

Ingen påminnelse i kalendern. Ingen klocka som ringer. Ingen annan än jag själv som väntar på att det ska bli klart.

Det har varit en vecka utan deadlines.

Jag har gått upp sent, eller tidigt – beroende på vad kroppen sagt. Druckit kaffe långsamt. Suttit vid skrivbordet med ett halvöppet fönster och en text som inte krävt något. Bara funnits där. Som en vän som inte vill något, bara vara nära.

Det är ovanligt. Att få skriva utan krav. Utan att behöva leverera. Att få vara i texten för att den vill vara i mig, inte för att något måste bli färdigt.

Det är en frihet som både lockar och skrämmer. För vad händer när man inte har en tidsgräns att arbeta mot? Tappar man fokus? Eller hittar man något annat – ett djup, en riktning, en ny röst?

Jag vet inte. Men jag vet att jag behövde det här.

Att släppa taget om prestation för en stund. Att låta ett stycke ta två dagar. Att börja om, utan ånger. Att läsa en hel sida högt bara för att höra hur det låter i rummet.

Det blev inte så många sidor skrivna. Men det som kom, känns mer sant.

Och det är nog det enda som räknas i slutändan. Inte hur fort man skriver. Utan hur nära man vågar vara det man vill berätta.