Enkelhet – den svåraste konsten

Efter ett samtal med min bror Sigge har jag gått och burit på ordet enkelhet.

Det är märkligt hur ett enda ord kan få fäste, hur det kan börja ringa i kroppen som en påminnelse om något vi alla vet men ständigt glömmer bort.

Vi lever i en tid där allt tenderar att bli mer komplicerat. Jobb, relationer, prylar, kalendern – till och med våra försök till avkoppling har blivit projekt som kräver planering, appar och strukturer. Vi säger att vi vill leva enklare, men ändå fortsätter vi samla på oss saker, erfarenheter och måsten.

Men vad är enkelhet egentligen?

Det är inte att göra sig av med allt. Inte att flytta till en stuga i skogen och leva på vatten och bröd. Enkelhet handlar snarare om att våga skala av bruset, att se värdet i det vi redan gör och äger, och att inte hela tiden jaga nästa sak som lovar lycka.

Enkelhet kan vara att se glädjen i något så basalt som ett vardagligt arbete. Att diska och förstå att just nu bidrar jag till helheten. Att städa och märka hur rummet förändras. Att laga mat och känna doften sprida sig. När vi gör det med närvaro blir det något annat än “bara måsten”. Det blir en del av ett större sammanhang.

Jag inser att svårigheten inte ligger i att förstå enkelheten – utan i att leva den. Det är lättare att köpa något nytt än att uppskatta det man redan har. Det är lättare att börja planera ett nytt liv än att finna glädjen i det liv man faktiskt lever.

Så kanske är enkelhet inte en livsstil, utan en övning. En vardaglig disciplin där vi påminner oss själva: det här räcker. Jag räcker. Det är inte mer jag behöver – det är mindre.

Jag märker hur mycket av det som skaver i mig bottnar i överflöd, inte i brist. Och jag undrar om vi inte alla innerst inne längtar efter just det: ett liv där det enkla får vara nog.

Enkelhet som ett andetag. Enkelhet som en riktning. Enkelhet som en påminnelse om att det viktigaste ofta är det vi redan har framför oss.