Ett manifest om vänlighet

Det talas ofta om de stora orden – rättvisa, demokrati, frihet. De är viktiga, självklara och värda att kämpa för. Men det finns ett ord som sällan får samma tyngd, trots att det i det lilla kan förändra mer än vi anar: vänlighet.

Vänlighet kräver ingen budget, inga beslut i en riksdag, ingen plats i ett protokoll. Den kräver bara en människa som väljer att se en annan. Ändå lever vi i en tid där vänligheten ofta misstänkliggörs, reduceras till något naivt, nästan löjligt. Som om vänlighet vore ett svaghetstecken istället för det motsatta.

Men jag har sett vilken kraft den har. I ett klassrum där någon för första gången vågar säga något högt för att en kamrat nickar uppmuntrande. På en judomatta där en nybörjare reser sig och möts av ett leende istället för en axelryckning. I vardagen, när kassörskan i affären plötsligt frågar hur dagen varit och faktiskt lyssnar på svaret. Små handlingar som aldrig hamnar i några historieböcker – men som kan vara avgörande för den som får uppleva dem.

Vänlighet är inte alltid lätt. Den kräver mod. Mod att inte svara med samma mynt. Mod att hålla fast vid något mjukt i en tid som gärna ropar hårdare, snabbare, mer. Vänlighet är en motståndshandling. En påminnelse om att vi fortfarande kan välja vilken sorts människor vi vill vara.

Jag tror att vänlighet är det tysta kapitalet i våra liv. Vi samlar det på oss genom åren. En blick, ett ord, en utsträckt hand – och plötsligt har vi byggt något som faktiskt bär. Något vi kan leva av när dagarna blir mörkare.

Det här är mitt lilla manifest:

• Att aldrig underskatta kraften i det vänliga.

• Att minnas att vänlighet inte är gratis, men alltid värd sitt pris.

• Att fortsätta välja det, även när det känns omodernt.

För kanske är det just vänligheten som kommer att hålla ihop oss när allt annat faller isär.