Ett par dagar innan avfärd

Den här sommaren har blivit en hemmasommar. Inte därför att jag ville det, utan därför att livet ibland väljer en annan väg än den man själv hade tänkt sig. Resor har fått ställas in, planer har ritats om och kalendern har sett annorlunda ut än jag föreställde mig när sommaren började.

Så blir livet ibland.

Och vet ni – det har också funnits något vackert i det.

Jag har fått tid. Tid att skriva. Tid att fördjupa mig i bokprojekten som ligger mig så varmt om hjärtat. Tid att försvinna in i släktforskningen och möta människor som levde sina liv för flera hundra år sedan, men som på något sätt fortfarande berättar vilka vi är.

Jag har hunnit spela pickleball tidiga morgnar innan solen hunnit värma banorna för mycket. Jag har suttit i skuggan med en bok, promenerat runt sjön på kvällarna, umgåtts med familjen och låtit de långa sommardagarna få vara just långa sommardagar.

Det är först när man stannar upp som man inser hur mycket livet faktiskt rymmer även när man inte reser någonstans.

Ändå finns den där känslan.

Längtan.

Den har vuxit sig starkare för varje dag.

Inte därför att jag vill lämna det jag har här hemma. Tvärtom. Jag tror att man uppskattar resandet allra mest när man också trivs där man bor. När hemmet inte är något man flyr ifrån, utan något man alltid ser fram emot att komma tillbaka till.

Jag längtar efter att få se nya horisonter. Att köra på vägar där varje krök döljer något okänt. Att stanna till i en liten by som inte stod med i någon guidebok. Att höra musik från en bar en sen kväll, känna doften av havet, möta människor med andra berättelser än mina egna.

För det är egentligen det resor handlar om för mig.

Inte om att samla länder.

Inte om att bocka av sevärdheter.

Utan om att samla berättelser.

Varje plats jag besöker lämnar kvar något. En tanke. Ett möte. En utsikt. En mening som långt senare hittar sin väg in i ett blogginlägg eller ett bokmanus. Jag tror att vi människor växer lite varje gång vi vågar lämna det invanda för en stund.

Om bara några dagar väntar gröna landskap, små kustvägar, historiska platser, musik, litteratur och människor. Vi har bara de första natten bokad. Så som det det skall vara. Resten får växa fram längs vägen.

Det känns faktiskt befriande.