Ett rum att andas i

Det finns dagar då allt går i ett enda svep – möten, måsten, telefonsamtal och små beslut som aldrig tar slut. Man märker det först när kvällen kommer, när huvudet känns som en fullpackad vind där man knappt hittar dörren.

Jag har insett att jag behöver mina rum. Inte fysiska väggar, utan de där stunderna som är fria från allt annat. Ibland är det en kopp kaffe vid köksbordet med radion på i bakgrunden. Ibland är det en promenad utan mål. Och ibland är det bara att stänga dörren och låta tystnaden lägga sig som en filt.

Det är där jag hinner ifatt mig själv. Där tankarna får hinna landa och orden hittar rätt plats. Kanske är det just i de rummen som man förstår vad som faktiskt är viktigt – för när bruset tystnar är det bara det som betyder något som blir kvar.

Man behöver inte mycket för att skapa ett sånt rum. Bara viljan att stanna upp en stund och säga till världen: “Du får vänta lite. Jag andas nu.”