Ett vykort till den jag var

Ett foto taget av min vän Lars, utanför min lägenhet i Ödeborg. Året kan vara 1988.

Kära du.

Jag vet inte riktigt var du är just nu. Kanske sitter du på ett nattåg någonstans i Europa, kanske står du på en scen med en gitarr i händerna, kanske skriver du dina första tafatta rader i ett anteckningsblock som ingen någonsin kommer läsa. Eller så går du längs en grusväg i Färgelanda, med framtiden som ett otydligt moln i horisonten.

Det är okej att du inte vet vad du håller på med.

Jag skriver till dig från andra sidan av en massa år, några böcker, ett äktenskap i Vegas, tusentals koppar kaffe, och ett och annat hjärtslag som krossades men gick ihop igen.

Du ska veta: du blev aldrig rik. Du vann inga priser. Du fick ingen plan att hålla dig till. Men du fortsatte skriva, fortsatte resa, fortsatte lyssna på musik med hjärtat fullt.

Och du blev älskad.

Av människor du inte ens visste fanns då. Du har en familj nu. Vänner som stannar. En kvinna som förstår tystnaden i dig...Men också myllret.

Det fanns dagar då du tvivlade, jag vet det. Dagar då du ville ge upp allt. Men du gjorde inte det. Du gick vidare. Och även om du ibland fortfarande famlar i mörkret, så vet du hur man tänder lampan.

Du har förvandlat platser till berättelser, och berättelser till mening. Du har stått på scen med orden som gitarr, och ibland har någon lyssnat.

Så om du står där nu, på väg någonstans, vill jag bara säga: fortsätt.

Du har ingen aning om hur vackert det blir.

Vi ses.

Tommy