Falks grav

Det finns platser där historien stannar kvar i luften, som om den aldrig riktigt släppt taget. Vi stod där, jag och min vän Andreas, mitt i den tysta tallskogen på Hökensås. Ljuset silade ner genom grenarna och vinden rörde sig knappt. Framför oss – en ring av stenar, ett svart järnkors med texten FALK 1855.

Här ligger Jonas Falk begravd. Han var skräddare, men blev känd som postrånare efter ett av 1800-talets mest uppmärksammade brott. Tillsammans med sin styvfar, Anders Frid, låg han i bakhåll för postdiligensen mellan Jönköping och Sandhem. När vagnen kom fram gick de till attack. Postiljonen Artur Magnus Nilssén blev skjuten i ryggen och avled senare av sina skador. Skjutsdrängen överlevde, svårt skadad. Bytet blev 2000 riksdaler banco – en enorm summa på den tiden. De tog sig till Stockholm, men spåren hann ikapp dem.

Rättegången gick snabbt. Frid bad om nåd och fick sitt straff omvandlat till livstids fängelse. Falk vägrade. Han höll fast vid sin tystnad och mötte avrättningen med yxa – som brukligt var – och begravdes här, på platsen, utan kista och utan vigd jord.

Efteråt började märkliga saker ske. Blommor dök upp på graven, varje dag. Ingen såg vem som lade dem där. Ingen visste. Och även om åren gått är det fortfarande så att någon hittar blommor vid korset. En enkel handling som har blivit en del av myten.

Vi stod kvar en stund. Inga ljud, inga rörelser. Bara skogen, korset och våra egna tankar. Det är märkligt hur en plats kan bära på både brutalitet och stillhet, skuld och vördnad, historia och hemlighet – allt på samma gång.