Familjen

Ibland räcker det att öppna ett gammalt album för att allt ska komma tillbaka.

För några dagar sedan hittade vi ett som jag nästan glömt att vi hade – gjort av fotografen själv, färdigt och inbundet, med bilder från en enda dag för mer än tjugo år sedan. En tidskapsel, serverad som en berättelse.

Jag minns studion. Lamporna som blev varmare ju längre vi satt där. Försöken att få hår och kragar att lyda. Marie som såg så där genuint glad ut – som hon ofta gjorde som barn, redo för allt. Eric som, helt rimligt för en liten människa, tyckte att sitta still framför en kamera var ett märkligt påhitt. Och så vi vuxna som försökte stjäla ihop några sekunder av lugn mellan skratt, protester och nya försök.

Och mitt i allt: Anette. Modern som bar hela stunden utan att göra en grej av det. Hon höll ihop oss med små medel – rättade till en krage, drog ett skämt, sjöng en halv rad, viskade ”Det här går så bra”. Det var hennes varma envishet som fick Marie att skratta med ögonen och Eric att glömma kameran för en sekund. När jag bläddrar ser jag inte bara bilden; jag ser Anette bakom den, hennes tålamod och omsorg som ramar in allt. Det var hon som ville att vi skulle få till det där dokumenterade ögonblicket som vi kunde bära med oss för alltid – inte för att det blev perfekt, utan för att det blev vårt.

Bilderna är snygga, men det är inte därför jag fastnar. Jag fastnar för det som syns mellan poserna: händer som håller, blickar som söker någon annans, tröjan som inte sitter helt rätt, skratt som rymmer både tålamod och otålighet. Det där är familj för mig.

Jag tänker ofta på familj som ett verb mer än ett substantiv. Inte bara något man har, utan något man gör – om och om igen. Frukostar som drar ut på tiden. Skjutsar till träningar. ”Hur var din dag?” som sägs med nyfikenhet även när man är trött. Förlåt som kanske inte blir vackert men ändå blir sagt. Små upprepningar som bär när livet hakar upp sig. I albumet syns inte disken, logistiken eller oron – men jag vet att allt det fanns runtomkring, som en ram av vardag.

Och jag känner mig lyckligt lottad. Inte för att allt varit enkelt, utan för att vi fick vara tillsammans när det var krångligt. Lycka är sällan fyrverkerier; ofta är det en hand som håller kvar när man helst vill släppa. Det är att bli vald, igen.

Albumet åkte tillbaka in i hyllan, men känslan stannade kvar. Jag ser mig omkring och tänker att det här, just nu, också är en bild. Kanske mindre arrangerad, mer kantig – men sann. Och när jag tänker på vad som gjorde den där dagen möjlig, landar jag där igen: hos Anette, hos barnen, hos oss. Familj som något man gör, tillsammans, tills det blir liv av det.