Fem böcker – och plötsligt ser jag dem på ett annat sätt

Fem böcker. Fem berättelser. Fem gånger jag börjat med ett tomt dokument och undrat om det någonsin ska bli en bok.

Ibland behöver man lägga saker framför sig för att verkligen förstå vad man faktiskt har gjort.

Häromdagen lade jag mina böcker ovanpå varandra.

Michelletimman.

Vintersjäl.

Efter att sista ackordet har spelats.

Sista vykortet från Manhattan.

Berättelser från Hotel San Micheli.

Fem böcker.

Det känns fortfarande lite märkligt att skriva de orden.

Jag tror inte att jag någon gång satte mig ner och tänkte: Jag ska skriva fem böcker. Så fungerar det nog sällan.

Det började med lusten att berätta. Med människor som dök upp i huvudet, platser jag inte kunde släppa och meningar som ville bli skrivna.

Sedan kom tvivlet. Omskrivningarna. De sena kvällarna. Stunderna när allting flöt och de betydligt fler stunderna när det inte gjorde det.

Och den där märkliga frågan som återkommer nästan varje gång:

Blir det verkligen en bok av det här?

På något sätt blev det det.

Fem gånger.

När jag tittar på högen ser jag förstås fem böcker. Men jag ser också fem olika perioder av mitt eget liv.

Jag minns var jag befann mig när vissa idéer föddes. Jag minns människor jag mött, resor jag gjort, musik jag lyssnat på och sådant jag själv gått omkring och funderat över.

Verklighet och fantasi har blandats.

Något jag sett har blivit början på en scen. En känsla har fått flytta in i en människa som aldrig funnits. En plats har blivit något annat när jag låtit mina karaktärer gå omkring där.

Det är det jag tycker allra mest om med skrivandet. Att det går att ta något litet ur livet och låta det växa till en helt annan berättelse.

Det finns fortfarande något speciellt i att hålla en bok i handen och se sitt eget namn på omslaget.

Jag hoppas faktiskt att den känslan aldrig försvinner.

För bakom varje färdig bok döljer sig hundratals timmar då det inte alls fanns någon bok. Bara ord, kapitel, strykningar, nya försök och en envis tro på att berättelsen någonstans där inne gick att hitta.

Så när jag ser de fem böckerna ligga där på varandra känner jag förstås stolthet, men kanske ännu mer tacksamhet.

Över att jag fortsatt skriva.

Över alla som har läst.

Över människor som hört av sig och berättat att någon av mina berättelser faktiskt har betytt något för dem.

Och över att jag fortfarande känner samma sak när en ny berättelse börjar göra sig påmind:

Den här måste jag nog skriva.

Fem böcker står i bokhyllan nu.

Men jag tror inte att högen är färdig ännu.