Fjärde advent - när tiden håller andan

Fjärde advent.

Det sista ljuset tänds. Inte som en fanfar, utan som ett andetag.

Den här söndagen är speciell. Inte för att den är större eller mer högtidlig än de andra – utan för att den ligger precis där, på kanten. Mellan väntan och ankomst. Mellan det som varit och det som snart är här.

Fyra ljus brinner nu.

Fyra veckor av stillsam nedräkning.

Fyra små påminnelser om att allt inte behöver gå fort för att vara viktigt.

Fjärde advent bär på en annan sorts tyngd.

Det är inte längre bara förberedelse. Det är eftertanke. Ett slags tyst samling. Som om tiden själv saktar ner stegen och säger: nu är det snart nog. Nu får du stanna upp.

Det är också nu man börjar känna av året som gått. Allt som blev. Allt som inte blev. Allt som fortfarande väntar på sitt rätta tillfälle. Fjärde advent rymmer både trötthet och förväntan – som ett rum där båda får plats.

Och kanske är det just det som fjärde advent innebär: att vi inte behöver välja bort det ena för att få det andra.

Att både längtan och stillhet får finnas samtidigt.

Att det är okej att känna sig lite tunn, lite genomskinlig, just nu.

Ljuset vi tänder den här söndagen är inte till för att lysa upp allt.

Det är till för att visa att det finns där.

Att mörkret inte har sista ordet.

Att något bär oss – även när vi inte riktigt vet vad.

Snart är det jul.

Men just nu är det fjärde advent.

Och det räcker.