Folkbildning sker också på en judomatta

Vi tänker gärna att bildning är något som ryms mellan två bokpärmar. Men ibland börjar den med att någon tar av sig skorna och kliver ut på en judomatta.

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. Ett av årets stora teman är folkbildning.

Det är ett vackert ord.

Folkbildning.

Jag tänker på böcker, bibliotek, föreläsningar och människor som samlas för att lära sig något tillsammans. På samtal där ingen får ett betyg efteråt, men där man kanske ändå går hem lite klokare än när man kom.

Men folkbildning sker inte bara i ett klassrum, på ett bibliotek eller i en fullsatt föreläsningssal.

Den kan också ske i en liten dojo i Stigen.

Den kan börja med att ett barn kommer in genom dörren för första gången. Lite nervöst. Kanske med en alldeles för stor judodräkt och ett vitt bälte som ingen riktigt vet hur man knyter.

Barnet får lära sig att hälsa.

Att lyssna.

Att falla utan att skada sig.

Att resa sig igen.

Det sista är kanske viktigare än vi först tänker.

För på judomattan lär man sig ganska snart att det inte är farligt att misslyckas. Man blir kastad. Tappar balansen. Glömmer vad tekniken heter. Gör fel med både händer och fötter.

Och sedan försöker man igen.

Ingen förväntar sig att man ska kunna allt första gången.

Tänk om vi kunde bära med oss lite mer av det utanför mattan.

I en judoklubb lär man sig naturligtvis judo. Men man lär sig också att ta ansvar för den man tränar med. Att den egna utvecklingen är beroende av att någon annan vågar låna ut sin kropp, sin tid och sin tillit.

Man kan inte träna judo ensam.

Det är därför gemenskapen blir så viktig.

Den skickligaste behöver den som just har börjat. Den äldre tränar med den yngre. Någon visar hur man knyter bältet. Någon annan hjälper till att lägga ut mattorna. En tredje stannar kvar efter träningen och ser till att allt kommer på plats igen.

Det är sällan de stora orden som bygger en förening.

Det är de små handlingarna.

Att öppna dörren.

Att lära sig ett barns namn.

Att stå bredvid mattan när någon är nervös.

Att säga:

”Försök igen. Jag är här.”

I vår klubb planerar vi just nu både prova-på-judo i skolan och en nybörjargrupp för vuxna. Två ganska olika verksamheter, men med samma grundläggande tanke: att fler människor ska få möjlighet att upptäcka något de ännu inte vet att de kan tycka om.

Det är också folkbildning.

Att skapa platser där människor får vara nybörjare.

I vårt samhälle finns det annars ganska få sådana platser kvar. Vi förväntas gärna vara kunniga, effektiva och färdiga redan innan vi börjar. Särskilt som vuxna drar vi oss för att göra sådant vi inte behärskar.

Vi vill helst inte se klumpiga ut.

Inte göra bort oss.

Inte vara den som inte förstår.

På judomattan går det inte att gömma sig bakom det. Där blir det ganska tydligt vad man kan och vad man ännu inte kan.

Men där finns också möjligheten att upptäcka något befriande:

Att det är tillåtet att lära sig.

Att utveckling får ta tid.

Att ingen behöver vara bäst för att höra till.

I dag står två av våra judokas på en VM-matta i Sarajevo. Samtidigt tränar barn hemma i vår lilla dojo på att göra sina första tekniker.

Avståndet mellan de båda mattorna är stort.

Ändå hör de ihop.

För även en resa mot ett världsmästerskap börjar någonstans med ett vitt bälte, ett första fall och en tränare som tar sig tid att visa en gång till.

De flesta som börjar med judo kommer aldrig att tävla i ett världsmästerskap.

Det är inte heller det som är meningen.

Men de lär sig att våga lite mer.

Att hjälpa någon annan.

Att ta ansvar.

Att förlora utan att ge upp.

Att vinna utan att förminska den som förlorade.

Att resa sig när de faller.

Sådant är svårt att mäta.

Det hamnar sällan i några resultatlistor och ger inga rubriker, men det är just där en förenings största betydelse finns.

Vi pratar ofta om vad föreningslivet kostar. Om hyror, bidrag, medlemsavgifter och anläggningar, mer sällan talar vi om vad det ger tillbaka.

Inte bara i form av fysisk aktivitet, utan i form av trygghet, sammanhang och människor som lär sig att fungera tillsammans.

Folkbildning behöver inte alltid börja med att någon öppnar en bok.

Ibland börjar den med att någon öppnar dörren till en liten dojo och säger:

”Välkommen. Du kan ställa skorna där.”