Folkets hus och folkets röst – vad hände med våra mötesplatser?

Det var en gång självklart.

Folkets hus låg mitt i byn, eller strax utanför, och där fanns allt. Dans på lördagar, årsmöten med smörgåstårta, bioföreställningar, valdebatter, lotterier och revyer. Det var där vi firade segrar, tog farväl, och satte oss på hårda trästolar för att bestämma framtiden tillsammans.

Men idag? Många av dessa hus står tomma. Några är rivna. Andra hyr ut lokalerna till företag som saknar koppling till platsen. Det är som om själva hjärtat av byn har tystnat.

Jag tror det säger något om oss. Vi har blivit bättre på att tala till varandra via skärmar, men sämre på att mötas. Vi lägger mer energi på att dela åsikter på nätet än på att faktiskt sitta i samma rum och lyssna. När föreningslivet krymper, när möten ställs in för att ”ingen kommer”, dör något som var större än vi förstod – något som byggde gemenskap, inte bara aktivitet.

Jag minns kvällar i Folkets hus, men också dagar. När ljudet av kaffekoppar och en något ostämd gitarr blandades med doften av nybakt sockerkaka. Där fanns alltid någon som hade en berättelse att dela, en idé att testa, eller bara ett par öron som ville höra hur man hade det. Det var ett rum där allting fick plats.

Nu undrar jag: Var möts vi egentligen idag?

Vem tar vid när föreningslokalen försvinner? När samtalet inte längre förs vid ett långbord med vaxduk, utan i kommentarsfält där ingen riktigt ser varandra i ögonen?

Det handlar inte bara om nostalgi. Det handlar om vad vi förlorar när vi slutar träffas på riktigt. När den gemensamma platsen tystnar.

Kanske borde vi återuppliva det enkla. Ta tillbaka fikan, dansen, de där spontana kvällarna när någon tog fram dragspelet och någon annan stod i köket och skar upp vetebröd. Inte för att det var perfekt, utan för att det var vårt.