Fortfarande jul

Det är söndag kväll. En alldeles vanlig kväll i december – om det inte vore för att det är årets sista söndag.

Jag tänkte på det där redan i förmiddags. Solen som låg lågt och letade sig in över köksbordet. Leon var här. Vi åt frukost långsamt, som om tiden själv hade bestämt sig för att stanna kvar en stund till. Det är mellandagar nu. Den där märkliga tiden mellan helg och vardag, mellan då och sen.

Julen är egentligen inte slut än. Inte enligt traditionen, och inte enligt kyrkoåret. I folktron säger man tjugondag Knut, den 13 januari – då “dansar julen ut”. I den kristna traditionen sträcker sig julen till trettondagen, den 6 januari. Dagen som firar de vise männens ankomst till barnet i Betlehem. Epifania. Upplysning. Ett slags kulmen snarare än ett avslut.

Och den 5 januari är jag någon helt annanstans. I Spanien. Där firas inte slutet på julen i tysthet – där firas den med buller, glädje och färg. Då går Cabalgata de Reyes genom städerna. En parad där de tre vise männen rider in, ofta på kameler, ibland på stora vagnar, och kastar godis till barnen längs gatorna. Det är deras julafton. Deras magiska ögonblick. En kväll fylld av förväntan, musik och ljus, där barnen vet att det är i natt som underverken händer.

Det är fint, tycker jag. Hur samma högtid kan leva så olika liv. Här plockar vi undan. Där bygger man upp. Här tystnar det. Där crescendo.

Eftermiddagen idag tillbringades på ett annat sätt. Med en gammal vän från när det begav sig - på åttiotalet. Restaurang, kafé, långsamma samtal som fick ta plats. Sådana där samtal som inte behöver komma någonstans, men som ändå landar rätt. Vi pratade om livet. Om händelser. Om skeenden man inte kan styra men ändå måste förhålla sig till. Om åren som går – ibland fort, ibland nästan stilla.

Och nu sitter jag här. Söndag kväll. Årets sista. Mellan det som varit och det som ännu inte riktigt börjat. Julen är kvar en stund till, både i traditionen och i hjärtat. Ljuset likaså.

Kanske är det just det som är poängen med de här dagarna:att få stå kvar en stund i mellanrummet, innan vi kliver vidare.