Fotografiernas tysta vittnesmål

Ett fotografi talar inte högt. Det ropar inte på vår uppmärksamhet. Det bara ligger där, stilla, och väntar på att vi ska se. Ändå kan det bära mer än tusen ord.

När jag håller ett gammalt foto i handen ser jag inte bara människorna på bilden. Jag ser allt det som inte syns. Rösterna som inte längre hörs. Doften av ett kök, en höstdag, en plats som en gång var självklar men som nu bara finns i minnet.

Fotografier är vittnen. De påminner oss om att tiden faktiskt gått, att det vi kallar vardag en gång var nu. De låter oss stå på samma plats som våra föräldrar, våra far- och morföräldrar, ibland nästan känna deras blickar möta våra. Ett foto blir ett mellanrum mellan då och nu – där vi får tillträde, men aldrig fullt ut kan kliva in.

Det märkliga är att fotografierna också förändras. Inte i sig själva, men i oss. En bild jag sett tusen gånger kan plötsligt en dag berätta något nytt, bara för att jag själv är annorlunda. Kanske äldre, kanske mjukare, kanske mer redo att förstå. På så vis är fotografierna levande – inte för att de rör sig, utan för att vi gör det.

Jag tror vi behöver stanna oftare vid de där tysta vittnesmålen. Inte bara för att minnas, utan för att förstå oss själva. Vem vi kommer ifrån. Vem vi har varit. Vem vi håller på att bli.

Kanske är det därför gamla bilder aldrig riktigt släpper taget om oss. De viskar hela tiden samma sak: du är en del av något större än dig själv. Och den viskningen kan vara allt vi behöver för att orka gå vidare.