Fredag, gasen lätt i botten och 1986 i högtalarna

Det finns fredagar – och så finns det fredagar.

Sådana som inte kräver något av dig. Som bara ger.

Jag satte mig i bilen efter jobbet, vred om nyckeln, och redan där visste jag att det här inte skulle bli en tyst resa hem. Solen låg kvar som ett löfte över vägen, och jag tryckte igång musiken.

David Lee Roth. Eat ’Em and Smile.

Och jag höjde. Lite till och lite till.

Till slut var det inte längre ett val – det var ett tillstånd.

Det där albumet… det är inte gjort för att spelas försiktigt. Det ska ut. Det ska fram. Det ska ta plats. Steve Vais gitarr vrider sig genom luften som om den försöker bryta sig loss, Billy Sheehans bas driver på som en motor som vägrar stanna, och Roth själv… ja, han är precis så där självsäker som man både stör sig på och älskar.

Och mitt i allt det där satt jag. På en helt vanlig väg hem från en helt vanlig arbetsdag.

Men inget var riktigt vanligt längre.

För ibland räcker det med rätt låt. Rätt ljus. Rätt stund.

Så förändras något.

Jag tänkte på hur lätt det är att glömma bort det. Hur vi skruvar ner, håller tillbaka, anpassar oss. Men ibland behöver man göra tvärtom.

Höja. Våga ta i. Låta det bli lite för mycket.

För det är där någonstans livet får färg.

Och när jag svängde in hemma, med öronen fortfarande ringande och solen på väg ner bakom träden, så tänkte jag:

Om alla veckor fick sluta så här – då hade vi nog inte haft så bråttom till nästa.