Från köpenhamn

Det är en helg i Köpenhamn, men just nu är tankarna någon annanstans. De vandrar iväg till en annan plats, en annan tid, där Lucinda Williams fortfarande är en dröm som aldrig blivit verklighet för mig. Jag kommer nog aldrig få stå där framför henne, känna den där närvaron av en av mina största musikaliska hjältar, men hennes röst kommer alltid att vara nära.

Lucinda har varit med mig länge. Inte bara i musiken, utan i alla de där stunderna när livet känns för stort eller för litet, när känslor snärjer oss och vi söker något att hålla fast vid. Hon har, på sitt eget sätt, varit en ständig närvaro i min värld, och hon återkommer ofta här på bloggen – där vi talar om musik, om livet, om förlorade och funna stunder.

Det som gör Lucinda så speciell för mig är något bortom det uppenbara. Det är inte bara hennes röst, den där raspiga, som bär på både smärta och styrka. Det är texterna, de som fångar den där tårfyllda längtan, den förlorade kärleken, det nakna vemodet som ibland klär våra liv. Hon har ett sätt att formulera sig på, att berätta våra historier, på ett sätt som får oss att känna att vi inte är ensamma, trots att vi ibland kan känna oss som det. Och jag tänker på det där, på alla de människor som varit med mig genom livet.

Just nu har jag I Don't Know How You're Livin' på repeat, och varje gång jag hör den är det som om alla de där människorna jag mött kommer tillbaka. De där som en gång stod mig nära, eller som jag trodde var för evigt. Några av dem var en del av mitt liv under lång tid, medan andra var med bara under en kortare period – jobb, utbildning, resor, livets alla skiften.

Det finns de jag fortfarande saknar, de jag ibland drömmer om att återse. Och så finns de som känns bra att de är på avstånd, för vissa möten var kanske bara för att vi skulle växa på varsin sida av en väg. En del av dem har haft framgång. Några har gjort karriär, blivit lyckosamma i sina livsval, och jag ser dem och tänker att de hittade sin plats i världen. Andra har misslyckats, gått vilse, och några finns inte mer. Jag tänker på dem alla. Vissa jag har lyckan att ibland möta, men oftast lever de bara kvar i tankarna, där minnena kanske har bleknat men ändå bär på en viss värme.

Jag har haft tur. Jag har träffat och delat mitt liv med många fina människor, och idag har jag också den största lyckan av att ha de där jag älskar nära mig. Men när Lucinda sjunger, när den där smärtsamma tonen träffar, kan jag inte låta bli att känna en viss sorg, en viss saknad, för de människor som en gång var med och som nu bara finns kvar i mitt hjärta.

I kväll är min son i Göteborg och får uppleva henne live. Han står där i publiken, och jag kan bara föreställa mig hans känslor när hennes röst fyller rummet. Jag hoppas han känner den där magin, den där unika kraften som bara en livekonsert med Lucinda kan ge.

"I don't know how you're livin'I don't know where you areAnd you may not be willingTo open up the door"

Och jag i Köpenhamn och jag tänker på dem alla. På hur livet ibland för oss i så många riktningar, men på något sätt för oss alltid tillbaka till det som verkligen betyder något.

---