Från mattan till bokbordet

Det är först när man sätter sig ner som man märker hur mycket en dag har rymt.

Den började på judomattan. Där får man vara här och nu, se barnen kämpa, visa en rörelse och glädjas när något till slut fungerar.

Sedan väntade bokdagen. En annan sorts möten, men ändå med något gemensamt. Också där handlar det om att våga kliva fram och bjuda på något av sig själv. En berättelse man burit på, arbetat med och till slut släppt ut i världen.

Bilden är tagen bland böckerna. När jag ser på den tänker jag på hur dagen rymde två delar av mitt liv. Judon och skrivandet. Det ena har mattan, det andra orden. Och båda handlar, på sitt sätt, om människor.

Nu är allt packat inför morgondagen. Jag har också hunnit sätta mig framför Idol och heja på Felicia. Det är skönt att bara vara stilla en stund och låta dagen sjunka undan.

I morse knöt jag judobältet. Under dagen mötte jag människor genom mina böcker. Nu sitter jag här, med väskorna klara och tankarna redan lite på väg.

Ibland blir en dag en påminnelse om allt man får vara. I morgon väntar något nytt. Ikväll får det räcka att jag är här.