Fyrarna vid Oregons kust

I somras körde vi längs Oregons kust, mil efter mil med havet på ena sidan och tallskogar på den andra. Vägen slingrade sig fram, och med jämna mellanrum dök de upp – fyrtornen. Vissa ståtliga och vita mot klipporna, andra mer undanskymda, nästan som om de försökte gömma sig för tiden.

Varje gång vi såg ett tänkte jag på hur många som förlitat sig på just det ljuset genom åren. Fiskare som kämpat i storm, kaptener som styrt genom dimma, seglare som hållit kursen när natten varit svart och vågorna höga. Ljuset som blinkat, svept, upprepats – samma mönster i decennier, kanske i mer än ett sekel, alltid med samma uppgift: att visa vägen hem.

Nu är många av dem mest turistmål. Man betalar en liten entré, klättrar upp i spiraltrappan, tar en bild av utsikten och köper en mugg i presentbutiken. Men jag kan inte låta bli att se mer än så. Jag tänker på alla de ögon som sett samma ljus under helt andra omständigheter – med salt i kläderna, kalla händer, och kanske med lättnad i bröstet.

När vi lämnade kusten och körde inåt landet kändes det nästan tomt att inte längre få syn på ett torn i horisonten. Som om någon tyst, trygg röst hade slutat tala. Och kanske är det just det som är fyrens gåva – den behöver inte känna dig, inte veta ditt namn, för att ändå lysa för dig när du behöver det som mest.