Färgelanda – platsen som aldrig vill vara huvudperson

Jag på Håmule, Färgelanda kommun på den tiden då man inte var rädd för fästingar

Det finns platser som ropar. Som vill synas, höras, älskas av så många som möjligt. Städer som speglar sig i andras blickar och mäter sitt värde i hur många som kommer dit.

Och så finns det platser som Färgelanda.

En liten ort i Dalsland, mitt emellan skogar, sjöar och en historia som aldrig gör så mycket väsen av sig. En plats som inte har bråttom, som inte jagar bekräftelse. Den vill inte vara huvudperson – och kanske är det just därför den blir det.

Jag växte upp här. Med grusvägar under skosulorna, med trygghet i vardagen och med en känsla av att världen fanns någon annanstans. Som så många andra tänkte jag att jag måste vidare. Jag lämnade. Jag tog med mig mina drömmar, min rastlöshet, och for.

Men det märkliga är att vissa platser lämnar man aldrig riktigt. De följer med som ett viskande ackord i bakhuvudet. Färgelanda var just en sådan plats. Tyst, envis, närvarande. Det jag trodde att jag skulle frigöra mig ifrån visade sig vara det jag byggde min kompass av.

Så småningom kom jag tillbaka. Kanske för att något inom mig längtade efter stillheten. Efter ärligheten i människors ögon. Efter skiftningarna i naturen som berättar om tidens gång bättre än någon kalender.

Det var inte en dramatisk återkomst. Ingen fanfar, ingen storartad vändning. Det var mer som att en dörr stod öppen hela tiden. Som att platsen visste att jag en dag skulle hitta hem.

Att leva här igen är att se med nya ögon. Jag ser skönheten i det jag en gång tog för givet. Det lilla livet – men med stora berättelser. Om människor som stannar trots att det stormar. Om vardagshjältar som inte får några priser men bär hela samhället på sina axlar. Om samtal över staketet och den där tryggheten som inte syns men känns i varje steg.

Färgelanda är fortfarande ingen huvudperson i någon nationell berättelse. Men i mitt liv har den blivit det. Det är här jag hämtar andan. Här jag skriver. Här jag minns och förstår. Här jag lever – på riktigt.

Och kanske är det så med vissa platser: att de inte behöver skrika för att bli älskade. De bara finns. Som en lågmäld puls i ens egna hjärta.