Färger som bleknar långsammast

Nashville

Det finns platser som följer med en hem, långt efter att man lämnat dem. Som om de packat ner sig själva bland tröjor och kvitton och sedan gömt sig i fickorna på ens minne.

Jag tänker ofta på färgerna. De där som inte riktigt går att beskriva – ett kvällsljus över ett bergspass, ett hav som byter nyans varje gång vågorna rullar in, en röd jord som dammar mot skorna. Färger som inte bara syns, utan känns.

Vissa färger försvinner snabbt. De tvättas ur av vardagen, bleknar som gamla vykort. Men några stannar kvar. De lever kvar som små glödhärdar inom en, redo att tändas på nytt när man minst anar det.

Kanske är det därför jag reser. Inte för att bocka av platser, utan för att samla färger som vägrar ge upp. Färger som påminner mig om att världen alltid är större än det jag ser just nu.

Och när jag behöver det som mest, räcker det att blunda. Då är de där igen – de färger som bleknar långsammast.