Förgätmigej

Det är något alldeles särskilt med den här tiden på året. När världen har exploderat i grönt och allt tycks sjunga i kör. Värmen smyger sig på, fåglarna har fullt upp med sina små projekt i trädkronorna, och längs vägkanterna lyser blommor som blå små ögon mot oss.

Jag stannade till vid vägkanten tidigare denna morgon. Som man gör när man bara måste. Där, inramade av det djupgröna, växte de. Förgätmigej – som om naturen själv påminner oss om att inte glömma det som är viktigt. Och inte nog med det: det är också Dalslands landskapsblomma. Det känns så rätt. Så vackert. Som att jag hör hemma just här, just nu.

De stod där tillsammans med några blyga gula smörblommor, som små solar bland stjärnor. Och visst känns det precis så? Som att vi går omkring mitt i ett universum på marknivå.

Det är nu allt börjar om. Livet, längtan, ljuset. En tid att bara andas in, sakta ner och låta sig fyllas.

Jag älskar den här årstiden. Det är som att varje dag viskar: glöm inte hur vackert det kan vara. Och jag tänker inte glömma. Inte i dag. Inte nu.