Förmiddagen innan vardagen

Idag får bli den sista semesterdagen. Det är förmiddag. Kaffet står fortfarande varmt på bordet och ljuset från fönstret är mjukt, som om solen tagit sovmorgon. Luften bär på den där första, svaga föraningen av sensommar — inte höst ännu, något däremellan, men ett löfte om att hösten kommer.

Framför mig ligger timmarna som ett tomt ark. Jag skulle kunna fylla dem med allt möjligt: göra klart det jag skjutit upp, ta en lång promenad, eller bara sitta på balkongen och låta vinden göra sitt jobb med att röra om i tankarna. Kanske lite av allt. Kanske inget alls.

Sista dagen är alltid speciell.

Den känns större än den är, nästan högtidlig. Inte för att något dramatiskt ska ske, utan för att jag vet att när solen går ner ikväll är en period över. Jag vill ta vara på den, men inte skynda. Låta timmarna sträcka ut sig. Låta dagen komma till mig istället för tvärtom.

Sommaren är inte slut, men min ledighet är det snart. Och kanske är det just det som gör den här dagen speciell — att den är både ett slut och en början. Ett sista andetag av frihet innan rytmen och rutinerna tar vid.

Så jag tänker börja stilla. Dricka upp kaffet. Titta ut på trädgården. Känna hur dagen långsamt öppnar sig.

Resten får bli som det blir.