Girl from the North Country

Marsljuset letar sig in genom fönstret, kallt men ändå förhoppningsfullt. En måndag som inte riktigt bestämt sig för om den är vinter eller vår. Kanske som en gammal kärlek, en som alltid finns där i bakhuvudet men aldrig riktigt går att nå igen.

I rummet: Bob Dylan och Girl from the North Country. En låt som känns som ett eko från förr, en röst som dröjer sig kvar i kylan. Dylan skrev den 1963, på sitt andra album The Freewheelin’ Bob Dylan, och spelade in den igen 1969 tillsammans med Johnny Cash. Två versioner, samma melankoli.

Berättelsen är enkel, men den slår hårt. En man som ber någon – kanske oss lyssnare, kanske bara sig själv – att hälsa till en kvinna han en gång älskade. Hon bor någonstans i norr, där floder fryser och vinden biter, och han undrar om hon fortfarande minns honom. Har hon kvar sin kappa? Fryser hon? Tänker hon någonsin på de där dagarna de hade?

Det är en klassisk Dylan-låt, men den bär något mer än bara ord. Det finns ett vemod i rösten, en känsla av att tiden sprungit ifrån honom. Han vet att han aldrig kommer att se henne igen, men ändå skickar han sin hälsning – som om orden kunde färdas genom snöstormar och stilla nätter och till slut nå fram.

Jag dricker en klunk kaffe och tänker på de där människorna vi lämnat bakom oss. De som fanns en gång men som nu bara är fragment i minnet. Ibland dyker de upp i drömmar, ibland i en låt som den här.

Måndagen rullar vidare. Kanske är det en sån dag där gamla minnen smyger sig på, eller kanske bara en dag där musiken får tala för det vi inte längre kan säga.

Och någonstans i norr kanske hon går där i vinden, utan att veta att en hälsning fortfarande letar sig genom tiden.

---