Gitarrer

När flera gitarrer står sida vid sida i ett rum händer något märkligt. Det är som att de kommunicerar med varandra, fast vi människor inte kan höra språket. Kanske är det bara en fantasi, men jag tror att varje gitarr bär på sina egna minnen, sitt eget eko av de toner som en gång spelats.

Träet minns. Det minns när strängarna vibrerade av glädje, när rummet fylldes av skratt och sång. Det minns också de mörkare stunderna, då ackorden var trevande och tunga, men ändå bar på en styrka som höll en människa uppe. Varje liten repa i lacken, varje slitning på greppbrädan, är inte skador – det är spår av liv, märken av musik som fått betydelse.

Jag kan ibland tänka att gitarrerna blir som dagböcker, fast skrivna i ljud istället för ord. En låt som spelas en kväll kan fastna i kroppen på gitarren lika mycket som i människan som spelar den. Nästa gång man plockar upp den, kan det kännas som om instrumentet minns innan man själv gör det.

Det vackra är att dessa tysta samtal aldrig tar slut. Även när ingen spelar, står de där, som stilla vittnen till ett liv. Och när man till sist lyfter en av dem i famnen, fortsätter samtalet precis där det slutade.

Musik handlar kanske inte bara om att skapa något nytt – utan lika mycket om att vårda och återvända till de toner som redan format oss. Gitarren lär oss att inget någonsin klingar ut helt. Varje ton bär vidare i rummet, i träet, i oss själva.