Han lämnade allt – och skapade Sverige vi känner igen

Det är lätt att tro att Sverige alltid har varit här.

Som det ser ut.

Som det känns.

Men sanningen är en annan.

Sverige byggdes också av dem som lämnade det. Det finns böcker man läser och så finns det böcker som följer med en.

Utvandrarna är en sådan.

Jag har läst den igen under våren. Inte som en klassiker. Inte som en skolbok. Utan som en berättelse om människor som står vid kanten av sina liv – och måste välja.

Och det är där den träffar.

Inte i historien om Amerika, utan i ögonblicket innan.

När jorden inte längre bär. När framtiden inte längre finns kvar där man står. När valet inte handlar om att vilja – utan om att överleva.

Karl Oskar och Kristina lämnar inte av äventyrslust.De lämnar för att de måste.

Och just där, i det där “måstet”, finns något som fortfarande säger något om oss.

Vi pratar ofta om Sverige som något stabilt, tryggt, förutsägbart, nästan självklart.

Men läser man Utvandrarna inser man att det svenska också rymmer något annat:

En rastlöshet, en vilja att bryta upp, en tyst längtan bort.

Det är inte bara en berättelse om fattigdom och svält. Det är en berättelse om mod, men också om tvekan.

För varje steg bort från det gamla är också ett steg bort från det man är.

Och det är där Moberg är som starkast.

Han romantiserar inte. Han förenklar inte. Han stannar kvar i det svåra.

I sorgen över att lämna. I skulden gentemot det som blir kvar.I rädslan för att det nya inte ska bära.

Det är därför den här romanen inte bara formade sin tid. Den fortsätter att forma vår bild av vilka vi är.

För även om vi inte längre står på en stenig åker i Smålandså känner vi igen oss i rörelsen.

I tanken att något annat kanske väntar. I känslan av att stå kvar – eller gå vidare.

Och kanske är det just det som gör Utvandrarna så obehagligt aktuell.

För idag lämnar människor sina länder av samma skäl som då. Krig. Fattigdom. Hopplöshet.

Skillnaden är bara att vi inte längre är de som går,vi är de som tar emot.

Och plötsligt ställs frågan på ett nytt sätt:

Minns vi vilka vi själva har varit?

Det finns något stilla men obevekligt i den insikten.

Att ett land inte bara formas av dem som stannar. Utan lika mycket av dem som lämnar.

Och kanske ännu mer av dem som vågar börja om.

När jag slog igen boken den här gången var det inte berättelsen som stannade kvar.Det var känslan.

Av att Sverige inte är så självklart som vi ibland vill tro. Av att våra rötter inte bara finns i jorden vi står på, utan också i vägarna som ledde bort från den.

Och någonstans där, mellan det som var och det som blev, börjar också en annan fråga ta form:

Vilka berättelser skriver vi nu som någon annan kommer läsa om oss?