Herbie

Ikväll sitter jag framför tvn och följer sändningen av Polarpriset – musikvärldens mest prestigefulla utmärkelse. Det är såklart en självklarhet att Queen till slut får sitt erkännande här. Att se Brian May och Roger Taylor – två giganter – ta plats i det absoluta finrummet känns både rätt och efterlängtat. Deras inflytande på rockmusiken är odiskutabelt, deras låtskatt tidlös.

Men det som verkligen får mitt hjärta att slå lite extra är att Herbie Hancock också prisas. Det gläder mig djupt. För även om Queen är värdiga pristagare, är Herbie minst lika väl förtjänt. En musikalisk visionär som ständigt brutit ny mark, utforskat nya ljudvärldar, utan att någonsin tappa sin själ.

Jag mötte hans musik först på 80-talet. Då var det framför allt hans elektroniska, funkiga uttryck som fångade mitt intresse – en sorts musik som lät som framtiden, men som samtidigt bar på jazzens historia. Det var något nästan overkligt med hur han kunde förena teknik och känsla, det analoga med det digitala.

Och på senare år har jag lyssnat till honom, gång på gång. Upptäckt nya nyanser, nya lager. Njutit av hans elegans, hans sätt att alltid ligga steget före, men ändå vara så förankrad i musikalisk tradition. Hans genialitet är aldrig påträngande – den är självklar.

Så ikväll lyfter jag mitt glas – för Queen, ja absolut. Men kanske ännu mer för Herbie Hancock. En mästare. En legend. En källa till inspiration.