Hon sjöng det som vi andra inte kunde säga

Det finns röster som bara sjunger.

Och så finns det röster som blir en del av ens liv.

När beskedet kom att Bonnie Tyler gått bort stannade jag upp. Jag insåg att det inte bara var en artist som lämnat oss. Det var en röst som funnits med mig ända sedan tonåren. En röst som satte ord på känslor jag själv ännu inte kunde formulera.

Vi var många som växte upp med hennes musik. Vi bar på drömmar, osäkerhet, förälskelser och hjärtesorg. Och där fanns Bonnie Tyler.

It's a Heartache var aldrig bara en låt. Den blev en känsla. Den påminde oss om att hjärtesorg faktiskt gör ont och att det är en del av livet. För mig blev hon den självklara uttolkaren av det brustna hjärtat. Ingen annan lät lika sårbar och samtidigt lika stark.

Sedan kom Jim Steinman.

Det samarbetet hör till det mest magiska som pophistorien har skapat.

Steinman skrev inte bara låtar. Han skrev berättelser. Han målade med känslor i samma format som andra målade med film eller romaner. Och Bonnie Tyler hade rösten som kunde bära allt detta.

När hon sjöng "Turn around, bright eyes" var det mer än en textrad. Det blev en vädjan till någon som höll på att glida bort.

När hon sjöng "Every now and then..." visste man redan hur meningen skulle sluta, för man hade själv känt den där känslan av att falla isär.

Och i Holding Out for a Hero blev orden "I need a hero" något mycket större än en kärlekssång. De handlade om hopp. Om att längta efter någon som kunde bära ljuset när man själv inte orkade.

Det är det som skiljer stora låtskrivare från bra låtskrivare.

Jim Steinman skrev musik som kändes som om varje känsla stod på spel. Bonnie Tyler gav de känslorna en röst som fortfarande är omöjlig att ta miste på. Tillsammans skapade de ett uttryck som ingen riktigt har kunnat kopiera.

När jag lyssnar på de här låtarna i dag hör jag förstås musiken.

Men jag hör också mitt yngre jag.

Tonåringen som försökte förstå livet. Som upptäckte att musik kunde säga det man själv inte hade ord för. Som satt med hörlurarna på och lät Bonnie Tyler sjunga det hjärtat redan visste.

Vissa artister blir en del av en spellista.

Andra blir en del av ens liv.

För mig kommer Bonnie Tyler alltid att vara rösten som lärde mig att stora känslor inte behöver döljas. Att hjärtesorg kan sjungas ut. Att längtan får ta plats. Och att en enda röst ibland kan följa en genom ett helt liv.

Tack för musiken, Bonnie.

Och tack, Jim Steinman, för att du skrev några av de starkaste kärlekssångerna populärmusiken har fått.