Hundratals brev och en september på väg

Sista augusti.

Förmiddag.

Jag sitter i min favoritfåtölj med kaffet på armstödet och några kuvert bredvid. Jag försöker fånga veckan innan den glider ur händerna.

Det fanns små saker värda att spara: ett bra samtal, ett par skrattt, resten var mest listor. Saker som skulle göras och blev gjorda – men på lågt varv.

Jag har varit sjuk. Inte värre än att jag tog mig igenom dagarna, men tillräckligt för att sudda kanterna. Dessutomplaner som bytte riktning, och inte åt det håll jag hoppades. Det viktiga skrivandet blev inte mer än en öppnad fil. Pillren höll febern på avstånd. De gjorde mig piggare, men också långsammare. En märklig kombination: klar i huvudet, tung i kroppen.

Trösten låg i papperen.

Brev från längesedan – och brev som aldrig var menade till mig.

Brev och vykort till mig från familj, vänner och ovänner. Mycket av sånt jag inte längre kommer ihåg. Men där finns också ännu äldre De som bär mig åttio, nittio år bakåt. En del nästan 100 år- Röster i form av prydliga bokstäver, datum skrivna med en annan sorts tid i ryggen. De berättar en släkthistoria. Ger svar som lättar. Ställer frågor som stannar kvar.

Jag har nu hämtat in mer brev. Hundratals brev och vykort. Vissa öppnar dörrar till sådant jag minns. Andra till sådant ingen pratat om. Papperen är tunna, men de väger. De väger tid. Och när jag läser dem känns det som att jag – bara för en stund – får bo i min egen historia. Inte för att fastna, utan för att förstå var nästa steg finns.

Snart är det september. Jag vill bli frisk. Jag vill tillbaka till pennan. Högen får ligga kvar bredvid fåtöljen som en låg kompass. De stora mängderna brev ligger i plastkassar på golvet.

Jag börjar där: ett namn i marginalen, en fråga i kanten – och en mening som äntligen vill skrivas.