Håll ut

Det är tidig onsdagsmorgon.

Mörkret ligger fortfarande tungt där ute.

Jag har stått en stund och tittat rakt ut i det.

Lyssnat på blåsten som tar i, släpper taget, tar i igen. Som om den inte riktigt bestämt sig.

Sedan satte jag på musik och blev kvar. Orden. Bo Kaspers ord.

Och till slut bara en låt som stannade kvar i rummet:

Håll ut.

Bo Kaspers Orkester har alltid haft en särskild plats hos mig. De skriver inte för stunden.

De skriver inte för effekten.

De skriver för det som pågår under ytan.

Håll ut kom redan på deras debutalbum Söndag i sängen i mitten av 90-talet.

Redan där fanns allt: det lågmälda, det eftertänksamma, det vuxna språket.

Inga stora ord.

Inga enkla svar.

Bara den där stillsamma uppmaningen.

Håll ut.

Det är lätt att tro att låten handlar om tröst, men jag tror inte att det är det den gör.

Inte i första hand.

Den handlar snarare om att stanna kvar.

Att inte fly så fort det skaver.

Att inte alltid tolka rastlöshet som ett tecken på att något måste ändras.

Det finns något nästan strängt i de där orden.

Men inte hårt.

Mer som någon som lägger en hand på axeln och säger sanningen, utan att linda in den.

Håll ut. Inte för att allt snart blir bättre.

Utan för att det här också är liv. Väntan.

Tystnaden.

Det som inte syns men ändå pågår.

När jag lyssnar på låten den här morgonen känns den inte riktad till någon annan.

Den är inte ett budskap.

Den är inte ett råd.

Den är ett samtal med mig själv.

Ett sådant man har tidigt, innan dagen har vaknat.

När mörkret fortfarande håller i sig.

När blåsten hörs tydligare än tankarna.

Och kanske är det därför Håll ut fortfarande fungerar. Den försöker inte förklara världen.

Den lovar inget.

Den bara säger, stilla och utan att höja rösten:

Du är här.

Du står kvar.

Och just nu

är det tillräckligt.