I en försiktig vår

Den 13 april. En ny vecka. Och jag är tillbaka i Sverige.

Men våren… så där som jag vill ha den är inte riktigt här än.

Jo, ljuset finns där. Det går inte att ta miste på. Dagarna har blivit längre, kvällarna dröjer sig kvar. Men annars är det en försiktig vår. En kall april som inte riktigt bestämt sig. Grönskan tvekar, håller igen. Som om naturen står och väger: är det dags nu?

När jag varit borta har det hunnit vara både storm och nästan vår på riktigt. Så där som det kan vara här – snabba kast, några dagar som lurar en att tro att allt har vänt.

Men så landar man.

Tre grader på flygplatsen.

Och man inser att våren i Sverige inte kommer rusande. Den smyger. Den prövar sig fram. Den låter oss vänta lite till.

Sådär svenskt.

Att inte allt slår ut på en gång. Att det finns en tid mellan vinter och vår där man får hinna ikapp. Samla ihop tankarna. Landa – på riktigt.

Jag går ut och känner kylan bita lite i kinderna. Drar upp kragen. Men stannar ändå upp.

För även om det inte syns så mycket ännu, så finns det där.

I ljuset.I luften. I känslan av att något är på väg.

Och kanske är det just det som är våren här.

Inte det som redan har hänt –utan det som snart ska börja.