I hängmattan - om barn, moln och framtiden

Det är fredag. Det är varmt. Jag ligger i hängmattan och försöker hitta en position där både rygg och tankar får vila. I lurarna pratar någon om väder, någon annan om börsen. Jag stänger av.

Ett moln glider in framför solen och ger mig ett kort andrum. Skuggan känns som ett andetag – inte mitt, utan världens. En paus. Jag ligger kvar och låter tankarna vandra. De hamnar till slut hos en artikel jag läste tidigare idag, en forskningsrapport om det minskade barnafödandet i Sverige. Om att det kanske inte är enbart negativt. Att det, förutom de samhällsekonomiska utmaningarna, också finns något befriande och hållbart i utvecklingen.

Jag tänker på det där en stund. Vilket absurt resonemang!

Sen tänker jag på hur vi alltid pratat om barn som en självklarhet. En framtidsförsäkring. Något man bara ska ha – för annars… ja, vad annars? Det är ju så vi blivit fostrade, generation efter generation. Barn som bevis på kärlek, på mening, på fortlevnad.

Men så kommer forskaren i artikeln och säger något annat: att ett lägre barnafödande kan vara bra för klimatet. Att det ger möjlighet till omställning. Att det kanske är naturens eller tidens sätt att säga att det räcker nu. Åtminstone ett tag.

Jag vänder på det. Ligger kvar. Hör hur en humla surrar förbi.

Det är klart att det här inte är enkelt. Ur ett ekonomiskt perspektiv – pensionssystem, arbetskraft, BNP och så vidare – är det förstås förödande. Vem ska betala för oss när vi ligger i våra framtida hängmattor? Vem ska sköta oss, mata oss, minnas oss?

Men ur ett annat perspektiv – det större, kanske mer långsiktiga – är det kanske inte svårt att förstå forskarens poäng. Färre människor betyder mindre belastning på planeten. Mindre tryck på resurser. Mer utrymme för allt det andra som också lever här.

Jag går in en stund senare, när solen är som hetast. Sätter mig vid skrivbordet och skriver ner det jag just tänkt.

Det är inte enkelt att vara människa trots allt.