Ibland får man låta något passera
Jag mådde inget vidare i morse. Den där förkylningen som hängt med alldeles för länge verkade fortfarande ha bestämt sig för att stanna. Men någonstans under eftermiddagen hände någonting. Inte dramatiskt. Ingen plötslig vändning. Bara den där försiktiga känslan av att kroppen kanske, kanske, äntligen börjat vinna.
Och mitt i detta upptäcker jag att Megan Moroney spelar i Stockholm i kväll.
Hur har jag kunnat missa det?
Megan Moroney har under de senaste tre åren blivit en av de artister jag lyssnat allra mest på. En sådan artist som smygit sig in bland de självklara. Låtar man återvänder till. En röst man känner igen efter några sekunder. Musik som på något märkligt sätt blivit en del av ens egen tid och hon är alltså i Sverige.
I kväll.
Det är klart att den första tanken blir: Jag borde åka.
Man börjar nästan omedelbart räkna. Hur långt är det? Finns det biljetter? När måste jag åka? Skulle jag hinna? Orkar jag?
Men sedan kommer den där andra rösten.
Den som kanske blivit lite tydligare med åren.
Du har varit sjuk länge. Du är fortfarande inte frisk. Du behöver vila.
Och sanningen är att jag förmodligen gör det allra bäst i min favoritfåtölj.
Det låter kanske som världens tråkigaste slutsats. En konsert i Stockholm på ena sidan. En fåtölj hemma på den andra.
Men jag tror faktiskt att det finns någonting viktigt där.
Vi lever i en tid där vi nästan har fått för oss att ett bra liv är ett liv där vi inte missar någonting. Vi ska hinna resan, konserten, middagen, festen, träningen och mötet. Vi ska säga ja när möjligheten dyker upp. Och genom våra telefoner får vi dessutom hela tiden se allt det andra gör medan vi själva sitter hemma.
Det skapar en märklig känsla av att livet pågår någon annanstans.
Men livet pågår ju också här.
I ett vardagsrum en helt vanlig kväll. Med en kropp som försöker bli frisk. Med ett glas kallt vatten på bordet. Med musik ur högtalarna och kanske just Megan Moroney sjungande från andra sidan Atlanten – eller Stockholm.
Jag tror att det finns en mognad i att förstå att man inte måste vara med om allt.
Det kommer fler konserter. Fler resor. Fler kvällar då man kan kasta sig iväg bara för att man får lust.
Men kroppen skickar också sina inbjudningar.
Ibland står det:
Vila.
Och den inbjudan är vi märkligt dåliga på att tacka ja till.
Allt vi missar är inte förlorat.
Det är kanske en av de svårare sakerna att förstå i ett samhälle som hela tiden säger åt oss att hinna mer, uppleva mer och ta vara på varje möjlighet.
Att ta vara på livet kan ibland vara precis tvärtom.
Att stanna hemma.
Att känna att förkylningen äntligen börjar släppa sitt grepp.
Att sjunka ner i favoritfåtöljen.
Och låta världen klara sig utan en för en kväll.
För ett rikt liv handlar inte om att aldrig missa något. Det handlar också om att veta vilka saker man faktiskt kan låta passera.