Innan allt börjar

Jag sitter på balkongen.

Det är fortfarande tidigt. Så där tidigt att dagen ännu inte riktigt har börjat, men ändå är på väg. Luften är svalare, ljuset mjukare, och allt runt omkring bär på en slags stillhet som inte går att hitta senare på dagen.

Jag har suttit här och skrivit.

Det har nästan blivit en vana. Eller kanske mer en längtan jag inte vill vara utan. För när jag vaknar tidigt – och det gör jag ofta – så tillåter jag mig att stanna kvar i det. Inte stressa vidare. Inte fylla morgonen med något annat.

Utan just det här.

Orden. Tystnaden. Utsikten.

Utanför börjar det långsamt att ljusna.

Natten håller kvar lite till, som om den inte riktigt vill släppa taget. Havet ligger mörkt, nästan orörligt. Ljusen från strandpromenaden finns kvar, men de tappar sakta sin styrka och så, nästan omärkligt, förändras allt.

Det börjar dagas.

Färgerna smyger sig tillbaka. Husen får konturer. Himlen öppnar sig. Det där första ljuset som inte riktigt är dag ännu, men inte heller natt.

Jag sitter kvar.

Skriver. Tittar upp. Låter blicken vila en stund. Går tillbaka igen.

De här stunderna kan jag inte riktigt få någon annanstans. Ingen som stör. Ingen som vill något. Bara jag och det som finns inom mig just då kanske är det just därför skrivandet får plats här.

För att jag vaknar tidigt och för att jag tillåter mig att stanna kvar.